I behov av en livsförändring

[tr-808]

Så här ligger det till... jag är trött på det liv jag lever nu. Jag vill ha en drastisk förändring i mitt liv, men rädslor av olika sorter tar snabbt vid då jag försöker se möjligheter som kan ta mig vidare.

Texten blev längre än vad som var tänkt...

Jag var en gång pajasen i klassen, i de lägre grundskolåren. Jag kände mig ganska socialt säker, och då jag var osäker kunde jag "skämta bort" osäkerheten då jag sällan såg några spärrar. Jag hade karisma som inte många hade då. Jag tyckte att många killar i min klass var så otroligt löjliga och mesiga att jag själv kände mig bättre än dem. Tjejer såg alltid upp till mig, och många var intresserade av mig, trots att man var såpass ung.

Sedan hände det saker de följande åren. Flera killar i min klass kände ett hot som berodde på mig. Jag var bra på nästan allt. Och då det kom till tjejer, vilket ofta är betydande för huruvida man uppfattas av andra, var jag bland de med mest självförtroende. Jag var tidig med att kyssa en tjej, och detta gjorde jag inför flera avundsjuka killar i min klass på ett litet party hos en kompis som gick i min klass. Jag kan nu i efterhand känna deras starka ilska mot mig. Att jag den gången roffade åt mig, och bara levde i nuet, och skita fullständigt i andra.

Denna ilska, inte som enbart kom från tidigare händelse, utan hela jag, försvann inte hos flera av killarna.

Jag minns starkt en gång då en kille i klassen skulle ha ett party hemma hos sig för hela klassen. Jag var den ende i klassen som inte var bjuden.
Jag frågade varför jag inte fick komma, och han sa att jag en annan gång spillt Coca Cola på deras golv. Men det hade jag aldrig gjort. Denna kille hade långt innan retat mig för att jag alltid haft mindre födelsemärken i ansiktet. Det skulle bli värre än såhär... Vi fick någon gång i grundskolan tre nya killar i vår klass. En svensk, en iranier och en från Bosnien om jag minns rätt. Till en början var allt frid och fröjd. Jag kände att jag ville visa min bästa sida genom att lära känna killen från Iran därför att jag förstod att det inte varit lätt för honom att komma till ett främmande land, med helt annan kultur o.s.v... En dag hängde jag och en annan kille med honom hem. Han berättade historier om hur skolan såg ut i hans hemland m.m. Jag tyckte det var intressant att få känna kontrasten, trots att jag då var såpass ung.

Men ungefär så mycket bättre blev det aldrig. Det gick utför för killen. Han blev snabbt kompis med de tykna och "förlorade" typerna på skolan.
Han blev aggressiv och skojbråkade ofta med mig. Lärarna blev som galna och hade ingen som helst pli på honom. Detta beteende smittade av sig på många andra i klassen, inklusive mig, i flera år framöver...

Mellan 6:an och 9:an levde jag en ren mardröm inom skolans väggar. Ett rent helvete var det. Hatar ordet som förknippas med det jag skriver om nu, därför att det ofta missbrukas. Klart att man kan uppleva tillvaron som under all kritik ibland, men har man upplevt liknande saker som jag gjort har man en helt annan sympati för människor som haft det tufft i olika sorters situationer.

Nu började puberteten. Jag utvecklades senare än många andra främst på längden, vilket för mig sänkte mitt självförtroende enormt. Nu var jag nästan kortast bland alla killar i klassen. Jag kände mig liten och min auktoritet försvann snabbt. Det bör nämnas att jag aldrig var elak mot någon. Jag har alltid varit en enormt snäll människa, trots att indirekt förmodligen skadade vissa individer med sättet att föra sig bland tjejerna. Hur som helst. Det gick bara utför på högstadiet. Tillslut hade jag bara två kompisar i min klass. Alla andra killar i klassen var emot mig. Jag fick utstå glåpord, slag och knuffar och terrorisering. En gång hände detta inför alla tjejer i min klass som alla var samlade i ett uppehållsrum på skolan. Genom fasthållning drog två killar i min klass upp mig på ett bord. Den ene killen tog tag mellan benen på mig och tryckte till, hårt. Jag sprang alltid ikapp honom med mördarkänslor inom mig då han var på mig, men någonstans visste jag att jag aldrig hade kunnat spöa honom, därför att han hade många på sin sida. Min försök att slå honom kändes hopplösa. Jag vågade inte, och jag gjorde kanske rätt i att inte göra något. Jag vet inte....Killen var iraniern. Jag sprang istället till vår klassföreståndare och talade om vad som hade hänt men hon brydde sig aldrig. Det var vid flera tillfällen jag kom till henne. Varje gång kände jag osäkerheten inom henne. Hon hade ingen ork att ta tag i problemet.

Från att ha varit den mest omtyckta, och populäraste killen en gång, var jag nu något helt annat. Allt hade skitit sig. Hur kunde det gå så snett för mig? Jag var alltid utanför i skolan, jag gick ofta ensam i korridorerna på rasterna. Detta förstörde hela mitt liv, och har satt djupa spår. Nu är jag 25+

Gymnasiet var en ren lättnad jämfört med tidigare år, trots att jag gick en tuff linje. Sedan jobbade jag några år. Och nu på senare år har jag börjat studera något som jag är osäker på om jag verkligen vill syssla med i framtiden.
Så till det här med kompisar.... Jag har en del väldigt bra kompisar, trots att jag kanske inte inser det alla gånger. Men ett stort problem är att flera av oss bor på utspridda platser. Det största problemet är att jag pendlar mellan olika "kompisgäng" Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig inom dem.


Kompisgäng 1:

Jag har ett kompisgäng som härstammar från grundskolan. Detta är främst personer från andra klasser än de jag gick i. Dessa personer var då riktiga töntar som jag såg dem i tidig ålder. Riktigt mesiga typer alltså! Inte vågade de dansa på skolans discon för att ta ett exempel...
Under årens gång har många av dem växt till sig och blivit helt förändrade till deras fördel. De funkar mycket bättre rent socialt än vad jag gör. Det som skiljer mig från dem är att jag ser deras osäkerhet fortfarande. Som det är nu visar många en glad fasad yttre, för att dölja deras osäkerhet. Visst, all lycka åt dem, jag ser inte ner på dem, men jag känner att jag inte får ut något av relationen inom gänget.
Det bör också nämnas att de flesta i detta gäng är strängt emot droger och allt som hör till.... Och det blev inte bättre då vissa fick reda på att jag rökte på lite då och då ibland... Många blev osäkra i min närvaro och så har det fortsatt i alla år. Jag är alltså mer än trött på detta gäng, och känner enorm ångest varje gång jag träffar dem. Jag vet att även om jag vinner deras respekt fullt ut, så har jag inte hamnat i "rätt gäng" Men varför återgår jag då till gänget? Jo jag vill inte tappa kontakten helt, slutar jag visa mitt intresse klipper jag onödigt många trådar.


Kompisgäng 2:

På gymnasiet lärde jag känna en kille som kommer från Ryssland. Redan första dagen jag pratade med honom blev vi vänner. Han är den där typen som accepterar alla, och som vinner många vänner på sitt ödmjuka sätt att vara. Han hade intressen som jag snabbt också intresserade mig för. Bland annat musik. Elektronisk musik -> Trance
Vi började gå på ravefester. Vi experimenterade med droger. Vi var allmänt galna och det visste vi. Vi hade kul. Jag hade hamnat i en värld där jag kunde släppa på mina gamla sorgsna inneboende känslor genom att lära känna en ny kultur. Men detta förde också med sig att folk i min omgivning kände sig osäkra om vem jag egentligen var.
Med min kompis från gymnasiet kan jag prata om vad som helst. Jag har berättat djupa saker, och han har lyssnat. Det är många som hör, men få kan konsten att faktiskt lyssna. Han sa vid något tillfälle att jag tar åt mig för mycket. Och det är precis vad jag gör. Tänk att så få fjuttiga ord kan vara så betydande! Jag har inte träffat honom så mycket på de senare åren, då jag börjat studera och har försökt lämna droger och rave bakom mig. Vill jag återgå till den kulturen är jag mer än välkommen, alla är accepterade där. Det som sätter stopp är ryktet om mig som person bland "vanliga" människor. Taggas man på fejjan ute på äventyr i skogen lär folk undra vad fan som hänt en.

I tidig ålder bodde jag i ett område där ALLA sorters människor bodde. I tidig ålder bryr man sig inte så mycket om vem en annan människa är, bara man kan ha kul ihop, eller på något sätt dela något ihop. Att ha växt upp i ett sådant område är jag väldigt nöjd med. Jag räds inte många typer. Någonstans finns min säkerhet kvar att acceptera alla människor, trots att de kan vara förjävliga rent ut sagt, eller se allmänt farliga ut. De flesta människor accepterar mig, även fast många kan känna att jag är väldigt inåtvänd. I skolan jag går i nu sa en tjej till mig vid ett tillfälle med mycket alkohol i bilden, att hon kunde känna på mig att jag visar upp en fasad i skolan. Att jag alltid visar mig glad till det yttre, men bär på något helt annat. Något som inte bara gör henne, utan hela min omgivning osäker på mig.

Jag vet att jag har stor potential att bli någon annan. En bättre, utåtvänd och socialt säker person. En sådan som jag en gång var. Jag börjar komma upp i åldern nu, jag vill inget hellre än att bli den jag en gång var.

Jag tänker mycket nuförtiden över vem jag egentligen är och vilken nytta jag kan bidra med på denna planet, för nytta.

Något måste hända. Jag vill ha nya vänner som skiter fullständigt hur jag ser ut, vem jag egentligen är, som accepterar mig för den jag är, som har tålamod att lära känna den svåra person är utanpå mitt riktiga jag.

Jag är beredd på att satsa för en förändring, men jag är väldigt osäker på vad jag ska göra.

Har du något förslag till mig? Kanske har du eller någon du känner gjort något i livet som har förändrat dig till en person du inte trodde fanns inom dig? Kom gärna med förslag! Jag uppskattar alla förslag, vad det än må vara.

[baralillajag]

Hehe - jag känner allt igen mig i mycket du skriver, men det finns det nog många som gör.
Jag tror inte du ska fundera så mycket på hur du "bör" vara eller hur du ska förrändras - försök istället acceptera dig själv och fundera på vad DU vill göra, vem du vill vara (förverkliga dig själv - hitta hobbies, eller annat, som ger dig inspiration).
En hobby, eller ett intresse kan i sin tur leda vidare till nya områden, med nya bekantskaper ... och nytt självförtroende/självkänsla.

PS Cannaodling är inte en hobby som leder till socialt rikt liv!

[Teslakid]

Känner igen mig också, fast ja va nog en av dom mesiga killarna när ja va yngre... Tror inte det vart för att jag är blyg, men har alltid och har fortfarande svårt att komma på saker att säga när jag är med en större grupp mäniskor, men skäms i princip aldrig för nått.

Men men, har senare år mer och mer slutat bry mig om vad folk tycker och säger om mig, om någon tycker illa om mig eller pratar bakom min rygg så är det deras problem, och om någon som inte träffat mig dömer mig utrifrån vad denne säger ist för att försöka få en egen bild av mig, då är det dennes problem.

[Unkas]

Jag har några förslag.

Först och främst: Lämna det gamla bakom dig! Jag vet att det är lättare sagt än gjort men du har inget val. Du går inte i låg/mellanstadiet längre och du kommer aldrig bli den personen du var då, och utan att känna dig kan jag med hög säkerhet säga att det är inget du vill bli heller. Högstadiet var ett helvete. Taskigt. Men det har nu gått några år sedan dess, grubbla inte för mycket i det gamla utan släpp taget om det också. Att säga upp bekantskapen med folk du umgicks med på den tiden kan hjälpa. Om de inte tillför ditt liv något positivt idag eller om kontakten med dessa personer gör det svårare för dig att gå vidare så har du inget skäl till att fortsätta umgås med dem. Att byta bekantskapskrets är inget konstigt.

Du är sugen på förändring - vilket innebär in med det nya och ut med det gamla. Du måste ge upp något för att få något nytt. Har du drömt om att göra något speciellt? Gör det! Förverkliga dina ideer. Att försöka och misslyckas är fan så mycket bättre än att inte försöka alls. Exakt vad du ska göra kan ingen annan än du själv svara på. Behåll ett öppet och ödmjukt sinne så kommer du långt. Se framåt men lev i nuet. Det är trotts allt Du som bestämmer över ditt liv, och det är Du som har makten att förändra det.

Edit: Då du skrivit mycket om tjejer kan jag nämna att ett säkert sätt att bli populär och omtyckt är att introducera dina kompisar för de tjejer du känner. Får du alla brudar men dina polare får inga väcks en sjuhelvetes avansjuka. Om däremot dina polare får träffa brudar genom att umgås med dig blir du kung hos båda könen. Kan vara så enkelt som att introducera folk du känner för varandra på en fest. Alla har då något att vinna på att umgås med dig. Du får fler kompisar och fler personer kommer vilja vara kompis med dig, från båda könen. Win - win.
_________________
...::: Skogsrave!! :::...

[weedpuff]

I dont remember yeasterday, never think of tomorrow...
_________________
gör om, gör rätt!

[tr-808]

Tack så hjärtligt för era kommentarer! Trodde knappt någon skulle orka läsa igenom så mycket text



bara lilla jag:
tror helt på det du säger, att man inte ska fundera så mycket, utan bara köra på det man själv känner. Ju mer man tänker på det så är det ju helt självklart att man bör göra så, men det som ofta stoppar mig, och många andra är att man ofta vill vårda sitt rykte... Men det finns såklart en stor baksida av detta, att man själv aldrig kommer någon vart. Nya hobbies/intressen är kanske vägen jag måste tvingas gå om något ska "hända"

teslakid:
också väl valda ord, så länge man inte skadar någon personligt så ska man nog bara köra på och sluta bry sig om vad andra tycker och tänker. Jag tänker själv alldeles för mycket ibland då jag i efterhand reflekterar hur jag hanterat olika sociala situationer, och detta tidsslösande får mig att bli trött och må dåligt ibland, inte för att jag på något sätt betett mig illa, utan för att jag alltid vill att saker ska kännas bra i efterhand.

unkas:
håller med dig om allt du nämner. Det är ingen mening att grubbla, bara köra på, även om det är svårt. Jag känner att jag har lagt det gamla bakom mig till en viss del. Det som påminner mig om det gamla är ofta att de personer som en gång ville mig illa fortfarande finns kvar i min kompiskrets. Det jag gläds över och som jag inte nämnt tidigare är att speciellt en kille, som var en av de värsta under högstadiet har blivit hur snäll och go som helst. Jag står i ett slags dilemma just nu där jag inte vet om jag ska acceptera honom i mitt innersta. Jag har i flera år funderat på om jag någon gång ska bemöta honom på riktigt, och fråga hur han hade det i grundskolan, och därefter försöka luska fram om hans minns hur han betedde sig. Detta anser jag mig värd att få veta, så som han, och flera andra förstörde mig under flera års tid. Jag kan tänka mig att han är väl medveten om vad han gjorde, och därför är han nu i efterhand en helt annan person, som inget hellre vill mig väl därför att han känner skam.

Jag har alltid drömt om att resa någonstans, långt bort, kanske en längre tid. Man hör ofta historier från kompisar och bekanta som varit iväg på hejdundrandes resor där allt varit toppen. Maten, människorna, utelivet, vädret och hela kulturen har varit något i hästväg, jämfört med här hemma. Det jag ångrar nu i efterhand är att jag tidigare år prioriterat ansökningar till olika skolor, vilket alltid har krockat med resor som mina kompisar gjort. Man får se bilder från ställen där de har varit som ser ut som rena paradis, och jag kan bara tänka mig den eufori jag själv hade känt om jag varit där. Så kanske är det en lång resa jag ska göra? Jag kanske måste tvinga mig själv att våga mig ut i världen på riktigt för att få nya upplevelser och få nya fina minnen som tar överhanden över all gammal skit som jag inte tycks bli av med riktigt, då jag inte riktigt aktiverar mig som jag borde.

weedpuff:

[Jultomten]

Jag känner igen mig i din berättelse trots att våra bakgrunder är väldigt olika. Tyvärr kan jag inte ge dig några bra råd då jag själv håller på att omforma mitt liv och min vardag, jag tar det dag för dag, och det är jobbigt, men vad är livet om inte en kamp mot sig själv och sin omgivning?
Jag hoppas att vi som försöker förändra våra liv tillslut hittar hem, hem till gemenskap, hem till trygghet och hem till oss själva.
_________________
When push comes to shove kush starts to bud
SCROG - Kvinnoförnedring eller odlingsprincip? Fruntimmren är bakom galler och bom i varje fall.

[Alethea]

Det där med stämpel kan vara svårt
Jag tror att det är svårt att hitta sig själv när vi mixar in droger i våra liv.Mig veterligen finns det bara två droger som får oss att hitta rätt.
Ungefär som om du gör en potatisgratäng men istället för vitlök eller purjolök eller vad vi nu har i så drar vi ner en ekorre istället, svårt att känna att det är en potatisgratäng då.
En livsförändring kan vara liten eller lite mer och enorm ungefär som ett rep, att hitta sig själv betyder inte alltid att det blir "bättre" ungefär som att tro att unik alltid är ngt bra.
Personligen har jag hittat mig själv och det gör mig stark men samtidigt "svag" polare betyder just polare.Vänner växer inte på träd.Att bara försöka räcker inte alltid.
Jag känner dels igen mig i din berättelse men också inte.
Nu är det mer än 10 år sedan du slutade 9:an och jag kan bara hålla med unkas,

[Tumstock]

Det ska väll ändå vara "lämna ditt bakomflutna före dig"

Nä men seriöst, jag känner igen mig själv i mycket utav det du skriver och berättar om.
Jag vet att det är svårt att släppa taget och inte känna ångest över saker som skedde då och som man tror kunde ha blivit annorlunda, men funderar man för mycket på det viset så kommer man ju fan aldrig ens ha tid att lämna hemmet.

Om du söker en förändring i livet så behöver du nog inte göra så mycket, du skriver själv att du alltid har haft ett schysst självförtroende, det är ju en jävligt bra grund att ha när man börjar bygga sin nya personlighet...
(Men vad fan vet jag mitt självförtroende är värdelöst)

Jaja, ska inte snurra till det mer, Lycka till iaf!
Mvh Tumstock

[tr-808]

Hej igen

Jag kan såhär i efterhand säga att jag gjorde rätt i att skriva av mig lite förflutet "skit". På något sätt är det skönt att få det samlat för att enklare veta hur man kan gå vidare... Som en ytterligare "follow up" på tidigare berättelse så minns jag som en repetering hur jag i grundskolan hatade vissa personer i min klass. När jag kom hem efter skolan fantiserade jag ofta att stjäla ett gevär, sedan traska hem sent på kvällen till de personer som förstört min dag i skolan och sedan blåsa skallen av dem. Nu har åren gått och jag har lämnat det mesta bakom mig känner jag. Det är enklare sagt än gjort att försöka komma över något, men jag tror man gör rätt i att låta det ta sin tid, som med så mycket annat som kan strula till sig i livet.

Sedan jag skrev mitt första inlägg har jag försökt peppa mig själv att ta saker på allvar och se till det positiva och bara försöka blicka framåt, trots att minnena och sitt vanliga sätt att tänka är svårt att se förbi.
Det kan verka lustigt, men de senaste dagarna har jag träffat på främst två av de personer jag tidigare rent ut sagt hatat. Jag har försökt vända på hela grubbleriet genom att bemöta dessa personer som om jag vore deras polare, och försökt se dessa möten som någon slags terapi. Jag känner att jag inte har något att förlora i deras närhet, då de en gång tagit så mycket från mig. Jag har bara att vinna, därför att jag har kompisar som aldrig skulle tillåta att dessa personer skulle klanka ner på mig. De två jag nämner har varit riktiga svin, inte bara mot mig utan mot flera andra, men de har mognat till sig rejält under årens gång. De är säkrare rent socialt än mig för att sätta perspektiv, och de verkar leva rätt bra liv. Genom att de nu visar sin snälla sida mot mig tolkar jag som att de är medvetna om hur de en gång betedde sig mot mig. Det finns en osäkerhet oss emellan fortfarande, och denna beror antagligen på deras skamkänslor. Jag kan ha fel om att de bär med sig skam, de kan lika gärna ha glömt av allt gammalt, men jag känner ändå att de inte har något emot att jag visar mig, vilket gör att känner en slags överlägsenhet, trots att jag aldrig skulle göra dem illa såhär i efterhand.

Inte vinner jag på att undvika personer som dessa, om de ändå finns med i min kompiskrets, vilket jag börjat inse mer och mer. En del i min kompiskrets vet om hur jag haft det i grundskolan, och kan jag nu träffa före detta svin till personer, har jag bevisat för mina nära kompisar att jag är stark som kan "glömma" och gå vidare. Det gör ingen skillnad att jag berättar för mina bästa vänner hur mitt tidigare liv har sett ut, de kan omöjligen förstå eller sätta sig in i hur jag egentligen haft det.

Ta ovan text med en nypa salt, jag har trots allt en bit kvar för att känna att jag blivit den där personen jag egentligen vill vara, så som socialt säker, ödmjuk, rolig, och jävligt bra på något




jultomten:
jäkligt bra slutkläm du hade, att så länge man försöker, så når man alltid något sorts framgång. Tänk om alla tänkte så!

alethea:
dina sista ord fastnade jag också för. Jag sätter in det i resonemanget av mer extrem sort, huruvida en kompis till mig fungerar. Jag skulle kalla honom egoist. Han tänker alltid på sig själv och det handlar alltid om hur han själv gynnas på vissa saker. Han använder alltid sin egoistiska sida då han känner sig pressad. Jag upplever att han alltid känner sig pressad vid min sida därför att jag alltid läser av hans beteende. Det jag försöker säga är att min kompis tänker exakt i stil med ditt citat men på ett sätt som kan förstöra för andra. Tänker man bara på sig själv och att man är den viktigaste av alla får man säkert ett skapligt liv med en del vänner på sin sida, men om man försöker tänka att andra är lika viktiga (vilket jag ibland gör) tror jag att man har vunnit en betydligt större del. Det är en konst att vara snäll. Man pressar sig med att höja andras värden långt över sitt eget värde för att vinna deras förtroende. En egoist kan tänka så, men gör det aldrig riktigt från hjärtat, eller jag kan ibland känna att det inte känns äkta. En kille i min klass är ett bra exempel på hur jag önskade att alla var. Han tänker ofta på sig själv och går sin egna väg, men han är enormt ödmjuk om sig. Han är snäll mot alla han möter och han är väldigt social av sig, han pratar med alla och intresserar sig för allt möjligt, på riktigt. Han är en förebild hos mig på en schysst kille som kommer gå långt i livet och vinna många vänner.

tumstock:
det där med grubbleri är livsfarligt har jag så smått insett nu. Insåg t.ex idag att jag måste komma bort från min lägenhet oftare. När jag är hemma går tankarna på ett regelmässigt sätt vilket jag inte tror är helt bra. Att bara ta en cykeltur ut i skogen är grymt skönt ibland. Man kommer ut i naturen, får frisk luft, kanske träffar på någon främling som ger ifrån sig ett leende... Man kommer hem helt utmattad, och känner sig nöjd över att man fått lite motion