Swecan - Mona Sahlin gör reklam för Swecan

Swecan tackar Mona Sahlin för hennes subtila sätt att marknadsföra swecan och kampen för en avveckling av förbudspolitiken. S we can har inget emot renommésnyltningen så länge hon fortsätter att följa den linje Thomas Bodström bekände sig till innan han blev S-politiker. Det är ju allmänt känt att Mona, Thomas och inspirationskällan Barak Obama alla har personliga erfarenheter av att bruka cannabis och av att ha lyckats rätt hyggligt i tillvaron.

Följande artikel är skriven av Thomas Bodström och publicerad i Liberal Debatt nr 7 1998. Det torde vara fritt för vem som vill att jämföra vad han skrev då med den politik som han nu framför.

Var är humanismen?

Av Thomas Bodström

Trots att det sedan länge är känt att det främst är sociala faktorer som avgör vilka som blir kriminella, är det få idag som talar om att ge vård för de som har hamnat snett i samhället. Det skriver Thomas Bodström, och menar att 1990-talets svenska justitieministrar i praktiken haft ett slags tvekamp där det gäller att stå för den mest restriktiva kriminalpolitiken.

Valet 1998 ligger nu några månader tillbaka. Analyser pågår om varför det inte gick bättre och vilka frågor som glömdes bort. En fråga som helt lyste med sin frånvaro i valdebatten var kriminaldebatten. Trots att det berör så många människor i vårt samhälle var det inget parti som ansåg det viktigt att
diskutera den frågan.

Många människor diskuterar annars gärna frågor som rör brott och straff.
Rättegångar får dessutom allt större utrymme i massmedia. Tyvärr begränsas ofta åsikterna till krav på hårdare straff. Någon egentlig diskussion blir det sällan, eftersom de allra flesta verkar vara överens om att vi ska ha en strängare praxis. Det är idag få som talar om att ge vård för de som har hamnat snett i samhället. Och den som talar för en mer human kriminalvård stämplas närmast som en naiv och flummig kvarleva från 1960-talet. Detta är en spegelbild av den syn som finns hos de olika partierna.

Antagligen är det mest tabu att tala om att straffen är för hårda när det gäller narkotikabrott. Det vore säkert politiskt självmord att förespråka lindriga straff i dessa fall. Det är visserligen ingen tvekan om att narkotikan skadar samhället och skördar många offer, varför det är självklart att det ska vara straffbart att sälja narkotika. Men att döma ut fängelsestraff på upp till tio år, för att en tidigare ostraffad person, vid ett enda tillfälle har varit kurir,
saknar alla proportioner. De människor som gör sig skyldiga till detta är
dessutom själva många gånger i en desperat situation och det är inte ovanligt att de kommer från tredje världen.

Sverige för även en extremt hård kriminalpolitik mot dem som missbrukar
narkotika. I västvärlden är det bara Norge som kan mäta sig med oss på den
punkten (Det kan ju vara intressant för de som tror att det bara "daltas" med
brottslingar i Sverige):, Sedan 1988 är även konsumtion av narkotika olaglig i
Sverige och från 1993 kan man dömas till fängelse för det. Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism. Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas för det. Det är alltså en helt meningslös reform. Tvärtom har det i en alldeles färsk doktorsavhandling ("Polisen och narkotikaproblemet"), av sociologen Anders Kassman, kunnat konstateras att den nuvarande narkotikapolitiken i stället har inneburit att Sveriges 20 000-25 000 tunga missbrukare har uteslutits ur samhället.

Diskussionen om de sk gruppvåldtäkterna i Södertälje har också delvis präglats av frågan om rättegångar och strängare straff. I flera fall har det emellertid visat sig inte vara fråga om några våldtäkter utan i stället någon form av sexuellt utnyttjande, där det är tveksamt om de är straffbara. I de fall där det kan konstateras att det verkligen är fråga om våldtäkt måste naturligtvis åtal ske. Men i andra fall är inte rättegångar något som löser situationen. I stället är det största problemet de attityder som finns hos en del pojkar.

I de fall som diskuteras i Södertälje - liksom i många andra fall - ställs ofta
målsägandenas och de misstänktas situation mot varandra. Långa fängelsestraff mot pojkar, som fortfarande går i högstadiet eller nyligen börjat på gymnasiet, är dock inte något som förbättrar situationen för de flickor som har blivit utnyttjade. Varje barn som sätts i fängelse är ett stort misslyckande för samhället. Gemene man har inte heller generellt något att tjäna på att de som döms skall sitta allt längre tid i fängelset. Resultatet blir bara att antalet förhärdade brottslingar ökar.

När man ränker på vilka justitieministrar vi har haft under nittiotalet är det
naturligt att utvecklingen går i den riktning som den gör. Laila Frelvalds och
Gun Hellsvik har haft ett slags tvekamp där det gäller att stå för den mest
restriktiva kriminalpolitiken. Båda två tycks följa maximen att de som döms till
fångelse i princip saknar alla rättigheter. Nuförtiden är det i praktiken
omöjligt att få nåd, inte ens de som på grund av sjukdom bara har en kort tid
kvar att leva kan räkna med det.

Vid årsskiftet ändras bestämmelserna om villkorlig frigivning, vilket kommer att
innebära ännu längre fångelsestraff för den som dömts för brott. Andra
förändringar som har gjorts under de senaste åren har nästan uteslutande varit straffskärpande. Att debatten mellan Freivalds och Hellsvik är innehållslös och trist är inte så konstigt när de tycker likadant. Mer förvånande är det att inga andra politiker fyller tom - rummet som rimligtvis måste finnas vid sidan av dem. Trots att det sedan länge är känt att det främst är sociala faktorer som avgör vilka som blir kriminella, är det ingen socialdemokratisk politiker som protesterar. Och var finns alla liberaler som pläderar för en humanare människosyn?

Publicerad: 2009-02-01


Design & material © Swecan - Copyright policy - Privacy policy - Contact Site engine code is © by PHP-Nuke. PHP-Nuke is Free Software released under the GNU/GPL license.